Naturen har alltid varit besjälad för människan, oavsett religion och världsåskådning. Naturkrafter såsom vinden, åskan, forsen, havet har ingivit oss respekt och facination och ansetts besjälade med krafter som man måste förhålla sig till och leva i harmoni med. Likaså ansågs växter och djur besitta magiska krafter man skulle visa respekt för. Naturen ansågs som vår moder som vårt ursprung, som livnär oss och som vi återvänder till efter livet. Denna respekt för naturen har sedan genom tiderna gestaltats i form av olika religioner där det gudomliga överförts från naturkrafter och naturfenomen till mer abstrakta gudar, dock ofta med mänskliga drag.

Oförklarliga fenomen och upplevelser av och i naturen fick ofta en förklaring i form av övernaturligt väsen som lever parallellt med människor, och som ofta kan anta olika skepnader och vara osynliga. Dessa naturväsen kan vara båda goda och onda och besjälade den natur som omgav våra förfäder.  Folktron speglar människors försök att förstå och hantera faror i skogar, vatten och mörker innan modern vetenskap fanns. 

Nedan följer en sammanställning av naturväsen jag gjort. Är du intresserad kan du beställa  detta som en bok "Oknyttboken".

Inom Nordisk folktro finns olika typer av övernaturliga väsen, och att kategorisera dem kan vara svårt, då dessa väsen är föränderliga och olika kategoriers genskaper överlappar. Vissa väsen har sitt ursprung i Fornnordisk mytologi och Asatron eller ännu äldre, andra är inlånade från andra kulturer och vissa har uppkommit under kristen tid.

Grovt kan de övernaturliga väsen delas in i följande grupper:

Oknytt - naturandar med ofta mänskliga drag, här ingår troll, vättar, jättar, vittror, näcken, bäckahästen,tomten, älvor och olika rådare.

Hamnskiftare - hit räknas människor och häxor som kan byta skepnad, liksom varulvar, och maror.

Dödsväsen - dessa utgör ofta olika former av andar efter avlidna personer. Hit räknas gengångare, gastar, myrlingar, lyktgubbe, irrbloss med flera.

Odjur - utgör övernsaturliga djur och betstar, såsom drakar, limdormen, sjöodjur, kranken, gloson och kyrkogrim.

Här kommer främst de tre första kategorierna satt behandlas.

Övernaturliga naturväsen som besjälade naturen kallas för ”knytt” och ordet syftar ofta på små varelser, då ordet står för ”smått och gott”, eller ett litet ljud (”att inte säga ett knytt”). Knytten blev därför de små, försynta, lite ängsliga och osynliga varelserna, såsom knytten i Tove Janssons Muminvärld, eller som Inga Bords Plupp eller Gösta Froms Skogsmulle.

Till skillnad från dessa små knytt var oknytt mer aktiva spöklika övernaturliga varelser och naturväsen, och ordet betyder ”något utifrån” eller ”främmande”.

Inom folktron syftar ordet oknytt oftast på varelser som håller till i skogen, i marken eller i människors närhet. De levde i ett skuggrike i sin egen värld under marken, under en sten, i ett träd, ett hus, en kulle eller berg eller till och med i gamla gravhögar.

Oknytt har även används för att beskriva oförklarliga spökerier, bus och ofog. Oknytt användes ofta för att förklara olyckor, märkliga ljud i naturen eller sådant man inte förstod, men även för uppfostran av barn för att tex inte vistas på farliga platser, såsom bergatrollen, brunnsgubben, bäckahästen och näcken, sjörået m.fl. Vissa oknytt kom säkert till som skrönor och vandringssägner för att roa och skrämmas vid kvällselden. De är därför en viktig del av svensk och nordisk folklig tradition och berättarkultur. Oknytt och naturväsen kan delas in i olika kategorier såsom t ex:

Småväsen: vättar, vittror, tomtar, pysslingar och dvärgar

Skogsväsen: såsom skogsrå, huldror, troll och älvor

Vattenväsen: såsom näcken, sjörået, bäckahästen

Dessa naturväsen liksom naturen var varken goda eller onda. De är alltid magiska, luriga och farliga om man inte såg upp. De är nyckfulla och följer inte de moraliska regler som gäller oss människor.  De kan i ena stunden vara vänliga och hjälpsamma för att i andra stunden plötsligt bli illvilliga och hämndlystna. De är alltid stolta och lättstötta och de glömmer aldrig en oförrätt. De är vilda och på måna sätt lika barn och gör det som faller dem in. Därför ska vi alltid uppträda hövligt och respektfullt i mötet med dessa väsen, men samtidigt aldrig ta emot något från dem, då du då kommer att hamna i deras våld.

Vissa väsen som skogsrået, sjörån och näcken kan bli förälskade i oss människor och kan då inte sky några medel för att lura oss till sitt rike. Deras förkärlek att förälska sig i oss människor beror på att de skapades utan själar, och det enda sättet för dem att få en egen själ är att gifta sig med en människa.

Oknyttens utseende varierar med tid och plats i lanndet, och de kan dessutom byta skepnad när det passar dem, eller bli osynliga. De kan framträda i människoform, eller som ett djur som till exempel en padda eller smälta in i naturen som en murken stubbe eller rotvälta. 

I folktron ansåg man att man på olika sätt kan skydda sig mot dess naturväsen och deras hyss genom olika magiska handlingar, skyddsföremål och ritualer. Många av

dessa traditioner blandade äldre hedniska föreställningar med kristna symboler. Vanliga skydd mot oknytt var:

Stål och järn som ansågs ha stark skyddskraft mot övernaturliga väsen. Man kunde bära en kniv, sax eller stålbit i fickan eller lägga stål i vaggan för att skydda

barn mot maran och bortbytingar. Saxar var dubbel effektiva, då de varav stål och kunde formas som ett kors. En sax i vaggan skyddade den nyfödde från troll, bortbytingar, maran och älvor, och sax i kistan på bröstet hindrade den döde att gå igen. Lie över lagårdsdörren skyddade djuren, liksom en hästsko.

Silverpeng räddar att bli bergtagen av troll, och om den ges till sjörå får man bra fångst. Många väsen kan bara dödas med silverkula.

Eld och ljus sågs som renande och skyddande. Eldar, bloss och ljus kunde hålla mörka väsen borta under natten.

Kyrkklockor och kristna symboler såsom korset, bibeln och kyrkklockornas ljud ansågs skrämma bort troll, jättar och andra väsen.

Runor och magiska ord och besvärjelser användes förr för skydd och lycka. Man kunde rista skyddstecken på dörrar, båtar eller redskap.

Visa respekt för de osynliga. Man undvek att störa vissa platser, hälla ut hett vatten utan varning eller bygga på platser där vittror bodde.

Offer och små gåvor som mat, öl eller mjölk kunde lämnas till tomtar eller naturväsen för att hålla sig på god fot med dem.

Inte svara på lockrop, man varnades för att följa mystisk musik, rop från skogen eller lockande gestalter vid vatten, eftersom det kunde vara näcken, skogsrået eller andra oknytt som försökte lura människor.

Skyddet mot oknytt handlade ofta lika mycket om försiktighet och respekt för naturens krafter som om magi.

Älvor är ett av våra mer kända naturväsen, som har sina rötter i Asatron och i modern tappning förekommer i många barnsagor och barnfilmer. Älvor förknippas med skogar, ängar, dimma och vatten och rör sig i processioner längs älvstigar som ofta följer underjordiskt vatten.

De beskrivs övernaturligt vackra och skimrande kvinnliga dimväsen med långt hår och vita kläder. De kan också vara osynliga eller nästintill. Ibland skymtar de fram som vaga gestalter i dimman över en äng eller mosse.

Älvor är nära besläktade med andra väsen som skogsrå, hulda men är mer eteriska och drömlika än skrämmande. Älvorna är skygga och håller sig undan människors blickar. Störst chans att se dem har man i gryningen eller skymningen, då de samlas för att dansa.

Älvor kunde vara både lockande och farliga: De kunde förföra människor med sång och dans som låter som fågelkvitter och leda folk vilse, eller blåsa sjukdom på folk i ren illvilja. De kunde orsaka sjukdomar eller förvirring om någon störde deras platser.  Odöpta barn behövde skydd mot älvor, som kunde suga näring ur deras fingrar -som skydd lade man stål i vaggan.

I äldre nordisk mytologi nämns ljusalver och svartalver – elakt småfolk med människodrag som kunde förvandla sig till insekter, grodor eller möss.

I modern sagovärld och fantasy framställs älva som små människor med fjärilslika vingar  klädda i blad som leker, dansar och flyger runt i skogen och ängen. De tycker om blommor.

ÄLVDANS

Störst chans att se älvor är i grynimng och skymning då de samlas för att dansa över fuktiga ängar, mossor och dimhöjda marker där man kunde se marknära dimslöjor som slingrade sig över marken och såg ut som svävande gestalter. Manliga älvor kallas ALVER som spelar musiken i älvdansen.

I folktron ansågs älvdansen vara både vacker och farlig. Den som såg älvorna dansa kunde bli förtrollad och lockas att delta. Människor varnades för att gå in i älvornas dansring, eftersom det kunde leda till sjukdom, vansinne eller att man ”förlorade tiden” och inte hittade hem igen. Den som lockas med i älvdansen blir förtrollad och glömma bort tiden, och kan dansa i åratal utan att märka att tiden går. En del dansare grips av vansinne, andra får leva med älvornas musik ringande i öronen fram till sin död. Berättelser om älvdans blev vanliga i sägner, visor och konst i Sverige och Danmark på 1700- och 1800-talet.

ÄLVRINGAR

De cirklar som ibland syntes i ängars gräs kallades älvringar eller älvdanser. Man trodde att de uppstod där älvorna dansat under natten. Även där svampar växer i ring kallas ibland för älvring (även kallad häxring). Dessa är laddade med magisk kraft och att kissa i en älvring ger blåsor på kroppen eller börja kissa blod. Somnar man i en älvring finns risk att man sover i 100 år utan att vakna.

I verkligheten orsakas älvringar av råbocken rom jagar råddjursgeten runt runt under parningstiden. Även harar i parningstid kan jaga varanndra i en ring och skapa en älvring. Svampringar bildas av svampars växtmönster där mycelet expanderar utåt och dör innåt.

Dessa ringar i gräset och av svampar gavs en övernaturlig förklaring som älvdans och symboliserade naturens mystik och människans respekt för okända krafter i skogar och marker. Särskilt i Sverige och Danmark blev berättelser om älvdans vanliga i visor, sägner och konst från 1700- och 1800-talen.

I svensk folktro kallas spindelnät ofta för älvslöjor, spår efter älvornas dans. Eftersom älvor dansar över fälten i gryning och skymning ansågs spindelnäten vara deras spår, tvättade kläder eller vävda slöjor som låg kvar på ängen. Dessa spindelnät blev på sensommaren och hösten extra synliga när morgondaggen samlas som små drioppar på nätet och spindelnäten nästan blir självlysande i morgonljuset.

I den Nordiska folktron kallades manliga älvor för Alver, som ofta tänktes var äldre mäniskolika väsen som spelade musiken till älvdansen.

Namnet Alver kommer från den fornnordiska mytologins och Asatrons Alver och var övernaturliga väsen som förknippades med naturens krafter, fruktbarhet, skönhet och ibland sjukdom eller magi. De beskrivs inte lika utförligt som gudarna, men de hade en viktig plats i den fornnordiska världsbilden.

Alver ansågs kunna ge fruktbarhet åt människor, djur och grödor, skänka hälsa och lycka, men också orsaka sjukdomar eller olyckor om de blev förolämpade.

De besitta stark magisk kraft och visdom.

Under vikingatiden och långt senare offrade människor till alverna i så kallade alvablot. Dessa offer hölls ofta på gårdar för att få skydd, god skörd och välgång.

Inom Asatron fanns två sorters alver, Ljusalver som bodde i Alfheim och mörkeralver i Svartalfheim.

Med tiden utvecklades alverna till de älvor som förekommer i svensk folktro. I dag förekommer alver i  sagor och fantasivärldar såsom Sagan om Ringen.

De moderna alverna ser ut som människor, men de är ofta vackrare, smidigare och väldigt kloka. Många alver har spetsiga öron, glittrande ögon och rör sig tyst som vinden. De bor ofta i skogar, berg eller andra hemliga platser, och de älskar natur, musik och magi. Ibland är de snälla och hjälper till, men ibland vill de bara vara i fred.

LJUSALVER

Ljusalverna (fornnordiska Ljósálfar) är ett folk av gudalika och övernaturligt naturväsen i den fornnordiska mytologin, som levde i Alfheim och stod nära både gudarna och livets skapande krafter. De nämns främst i Den poetiska Eddan och Snorres Edda. Ljusalverna bodde i Alfheim, en av de nio världarna i kosmos kring Yggdrasil. Alfheim beskrivs som ett ljust och vackert rike, fyllt av blomstrande ängar, skogar och glittrande vatten. Det är en plats av fred, skönhet och livskraft, och genomsyrat av magiskt ljus.

Ljusalverna beskrivs som strålande vackra och ljusa, smäckra och harmoniska till utseendet, klädda i ljusa eller skinande dräkter. De förknippas ofta med solljus, stjärnglans och naturens skönhet, och är omgivna av ett nästan heligt sken.

Ljusalverna stod nära både Asarna och Vanerna. De betraktades som mäktiga natur- och fruktbarhetsväsen och kunde påverka människors liv. De förknippades med, fruktbarhet, tillväxt, hälsa, skönhet, inspiration och visdom.

Snorre skiljer mellan ljusalver och mörkalver. Han skriver att ljusalverna är "vackrare än solen", medan mörkalverna lever under jorden och är mörka till utseendet.

Forskare är dock osäkra på om denna uppdelning fanns i den äldre vikingatida traditionen eller om den utvecklades senare.

Många forskare tror att alverna ursprungligen uppfattades av vikingarna som mäktiga andeväsen knutna till naturen och förfäderna snarare än som små sagoväsen. Vikingarna offrade ibland till alverna vid så kallade alvablot, religiösa ceremonier som skulle ge skydd, fruktbarhet och god skörd.

Till skillnad från moderna sagoälvor nämns inga vingar i de fornnordiska källorna. Föreställningen om små bevingade älvor kommer främst från senare europeisk folktro och fantasy.

SVARTALVER

I vissa texter nämns även Mörkalver eller Svartalverna (fornnordiska Svartálfar) som är mystiska väsen i den fornnordiska mytologin. De nämns främst i Snorres Edda, där de sägs bo i Svartalfheim, en underjordisk värld fylld av tunnlar, grottor, smedjor och bergssalar rika på metaller, ädelstenar och magiska föremål.

Till skillnad från ljusalverna förknippades de inte med solljus och skönhet utan med jordens djup och hemliga kunskaper. De beskrivs inte särskilt utförligt i de gamla källorna, men traditionellt föreställs de som mörka eller sotiga till utseendet. De är kortare än människor. klädda i mörka dräkter av läder eller metall.

De är skickliga hantverkare och smeder berömda för sitt hantverk. I myterna smidde de några av gudarnas främsta skatter, bland annat: Mjölner, guden Tors hammare, Gungner, spjutet som aldrig missar sitt mål, Draupner, den magiska guldringen, Skidbladner, skeppet som kunde vikas ihop och bäras i en ficka.

Många forskare tror att svartalver och dvärgar egentligen kan ha varit samma slags väsen. I flera berättelser verkar svartalver och dvärgar ha liknande roller som underjordiska smeder och hantverkare. Det är därför osäkert om vikingarna såg dem som två olika folk eller bara som olika namn för samma väsen.

I modern fantasy framställs svartalver ofta som mörka alver, men i den ursprungliga fornnordiska mytologin var de snarare mystiska underjordiska hantverkare än onda väsen. 

MODERNA ÄLVOR OCH FEER

Moderna sagors älvor är små, magiskt väsen som skiljer sig mycket från alver och älvor i nordisk foltro, som var mer mystiska och ibland farliga väsen som kunde orsaka sjukdom eller förleda människor 

I modern fantasy och sagor framställs älvor ofta som vackra, graciösa små människolika naturväsen med ett vackert och ungdomligt utseende som symboliserar naturens skönhet, magi och fantasi. De har ofta fjärilsliknande eller sländliknande vingar, och är klädda i blad, blommor eller skimrande dräkter. De förknippas ofta med naturens magi, med läkekonst och beskydd av blommor, träd och djur. De har förmågan att flyga, kan sprida ett magiskt stoft eller trollformler. I sagor lever älvor ofta i blomsterängar och skogar, i svampringar, ibland kallade älvringar, i ihåliga träd eller dolda riken i förtrollade skogar långt från människor.

Moderna sagoälvor framställs vanligen som vänliga och hjälpsamma, lekfulla och nyfikna, och som kloka väktare av naturen. Ibland är lite luriga och busiga och förtjusta i att spela människor små spratt, speciellt om man stör dem eller skrattar åt dem.

Moderna älvor med ursprung från nordisk mytologi påminner om den keltiska och franska mytologins Fee ("fée"). De har samma utseende som moderna älvor med insektsvingar (t ex Tingeling i Peter Pan), har ofta magiska krafter, fungerar som vägledare (gudmödrar) och har en starkare koppling till en uttalad magisk värld. De kan vara både goda och onda.  Älvor och feer i moderna sagor och fantasylitteratur (som exempelvis i rollspel eller fantasyböcker) är därför lite flytande som synonymer för samma typ av magiska väsen.

Många naturväsen anges som rå, från rådare, ett övernaturligt väsen som vakar över, skyddar och härskar över en specifik naturplats eller domän. Begreppet kommer från ordet råda, att något eller någon som råder över något.  

I gammal folktro ansågs alla föremål, djur och växter ha ett rå, eller "ande" som vakade över dem, och man var mycket mån om att hålla sig väl med dessa andar. Ett rå associerades med en viss del av i första hand naturen och i folktron talade man därför om bergsrået, skogsrået, källrået eller sjörået. Ibland kunde ett rå även associeras med människans platser, till exempel skeppsrået, kvarnrået och gruvrået. Också tomtar kan räknas till råna som gårdsrået.

Rådare kännetecknas av att:

- Varar väktare av balansen: De såg till att människor inte tog mer från naturen än vad som behövdes och straffade den som var respektlös.

- De är ofta formskiftare och kan ändra skepnad, bli osynliga eller anta djurhamn.

- De har en maktposition genom att de "råder" över sin plats, vilket gjorde att människor förr var noga med att hålla sig väl med dem (exempelvis genom att lämna mat eller genom att blidka dem innan jakt och fiske).

Skogsrå är ett kvinnligt naturväsen, skogsande, i de djupa mörka skogarna som sades råda över skogen och dess djur. Hon kan ändra skepnad och smälta samman med  naturen som stubbe, träd eller mossklädd sten.

Hon ser ut som en mycket vacker kvinna framifrån, men ihålig rygg som en rutten trädstam på ryggen eller med svans.

Skogsrået kunde locka jägare och vandrare att gå vilse i skogen. Visade man respekt kunde hon däremot hjälpa till med jaktlycka eller skydd, och väcka kolare när milan brann. Är man vilseledd kan man vända tröjan avigt och läsa Fader vår baklänges – Skogsrået gillar ordning och reda.

Skogsrået hade en uppfostrande funktion som motsatts till idealkvinnan: Sexuellt lössläppt, naken o lockande, lever fritt i skogen, För mannen en uppfostrande varning – inled inga lösa kärleksförbindelser. Även att bete sig artigt och med respekt.

Skogsrået har många loka regionala och lokala namn, i norra fäbodkulturen hette hon Vittra, i Norge Huldra, ofta Skogssnuva.

Huldran är namnet på skogsrået i Norge och vissa platser i Sverige. Huldra tillhör liksom skogsrået skogens väsen och förknippas med vild natur, ensamhet och förförelse.

Huldran är mycket vacker framifrån, och har ofta kosvans eller en ihållig eller trälik rygg såsom skogsrået. Huldran lockar människor till sig med sång, skönhet eller vänlighet — men hon bär ofta på ett övernaturligt drag som avslöjar hennes sanna natur.

Om Huldran lyckas förföra en man får hon makt över honom. Han blir då tystlåten och inbunden och plågas av en ständig längtan till skogen. Han har lämnart sin själ till Huldran. Norsk tradition berättar att om en man gifter sig med Huldran i kyrkan försvinner hennes svans och hon blir mänsklig.

Lavskrikan är hennes budbärare och håller henne informerad om allt som sker. Den som ser en lavskrika när han går ut på jakt kan lika gärna vända om, för då kommer skogsrået se till att djuren håller sig undan.

Sjörået är ett kvinnligt vattenväsen i nordisk folktro som ansågs råda över sjöar och fiskevatten. Hon beskrivs ofta som mycket vacker och lockande, ibland med långt hår och skimrande kläder, men kunde också ha övernaturliga drag som fiskstjärt eller ihålig rygg beroende på tradition.

Sjörået tar hand om sjön och allt som lever där, som fiskar och vattenväxter, och bor djupt nere i snön. Om man är snäll mot naturen och inte skräpar ner, kan hon vara vänlig. Sjörået kunde hjälpa fiskare med god fångst om hon behandlades med respekt, men hon kunde också dra människor ner i djupet om de var oförsiktiga, fiskade för mycket eller bröt mot tabun kring sjön. Man skydda sig genom att visa metallföremål

I folktron sågs hon som både förförisk och farlig, hon kan söka kontakt genom att sträcka upp en hand ur vattnet.

Även vissa vittror råder över sjöar, så kallade vittertjärnar. Kastar man ett silvermynt i vattnet innan fisketuren kan man räkna med god fångst. Vittrorna håller sig med trollgäddor som kan växa sig enorma, men de går inte att fånga med vare sig spä eller nät.

Näcken är ett övernaturligt vattenväsen som lever i bäckar, åar och forsar. Han beskrivs ofta som en vacker man med långt, rufsigt grönt hår och ibland är hans kropp lite genomskinlig, som om han var en varelse från vattnet. Han har också något särdrag såsom hästhov.

Näcken spelar så vackert att hans musik kan få alla som hör den att bli helt förtrollade. De som hör Näckens musik kan lockas att gå närmare honom, och ibland till och med hoppa i vattnet för att komma närmare hans fiol. Men här är det farliga – om någon går för nära Näcken eller följer honom för mycket, kan de bli dragna ner i vattnet till hans salar under vattnet för att hålla fångna.Men ibland lärde han också ut musik till den som vågade närma sig honom.

För att skydda sig kan man ”binda näcken” genom att sticka en kniv i marken vid invid stranden eller kasta en sten i vattnet utan att plaska.

Även näcken kan skifta gestalt, t ex gädda eller bäckahästen.

Bäckahästen är ett mytiskt väsen som oftast visar sig som en vacker vit eller grå häst vid sjöar, älvar och bäckar. Väsendet beskrevs ibland med blöt päls, lysande ögon och ett kusligt lugnt beteende. Ofta stod han stilla nära vattenbrynet under dimmiga kvällar eller tidiga morgnar.

Den lockar människor, särskilt barn, att kliva upp på dess rygg. WNär någon väl sitter där fastnar de, och bäckahästen rusar ner i vattnet där offret drunknar.

WBäckahästen är nära besläktad med andra vattenväsen i nordisk tradition, som näcken och sjörået. Den benämns som Kelpien i skotska och norsk tradition.

I svenska sägner i Sydsverige beskrivs den ofta som ovanligt tam och lockande och beter sig som en tamhäst. Ju fler som sätter sig på hästen, desto längre blir dess rygg så att ännu fler får plats innan den plötsligt kastar sig ner i djupet. Man kan skydda sig mot bäckahästen genom: att nämna Jesu namn, att göra korstecken, ropa ”Kors va fort det går” på hästryggen eller använda stål som skydd.

Vittra är ett övernaturligt folk, särskilt känt i norra Sverige, där hon ersätter skogsfrun. Söderut ersätts vittror av vättar. Deras liv liknar människornas och de klär sig ofta i kläder som påminner om äldre tiders allmogedräkter.

Vittran beskrivs som människoliknande väsen, ofta småväxta som lever under marken, i berg, i träd eller nära människors gårdar. Vittror kan låta som människor ibland, med ljud som skratt eller musik, men man ser dem sällan. Vittra ansågs ha egna djur som de vallade längs vittervägar och boplatser, osynliga för människor.

Om man är snäll mot dem och visar dem respekt, brukar de låta en vara ifred och ibland vara hjälpsamma. Om människor störde deras platser som att bygga hus eller dra en väg genom deras områden kunde de bli hämndlystna och orsaka olyckor eller sjukdom. Det finns också berättelser om vittror som rövat bort barn och lämnat bortbytningar istället. Även vuxna kan bli vittertagna och hållas fångna, bli vittertagna,  vilket i äldre tider sågs som en orsak till oförklarliga försvinnanden. För att hålla vittrorna borta hände det att man ristade in vitterkors i stenar och rösen i fäbodarnas närhet. Man sade att man skulle ropa varningar innan man hällde ut hett vatten eller byggde hus, så att man inte skadade vittran.

I norrländska fäbodkulturen ersätter vittran ofta skofsrået och är knutna till fäbodar. Här har hon sina egna vitterkor och getter, som ofta samsades med fäboddjuren i skogsbetet. Fäbofolk och vittran kunde samsas så länge vittran inte blev retad av gårdsfolket. När människorna lämnade fäbodvallen under vintern, så bodde vitterfolket kvar. Om man stöter på en vitterko ute i markerna kan man fånga den genom att kasta ett föremål av stål över den. Det kan dock hända att man sedan får besök av en vittra, som antingen kräver kon tillbaka eller vill ha något i utbyte. På samiska kallas vittra för ganij, sajva, eller ulda.

Vätte är ett litet övernaturligt väsen som ansågs bo under marken, nära människors gårdar, även under huset. Vättar har varit kända i tusen år, och ordet vätte från fornnordiska vættr, som helt enkelt betyder ”väsen”. 

Vättar beskrevs ofta som små människoliknande varelser med grå eller jordfärgade kläder. Oftast är de osynliga. De kunde vara både hjälpsamma och hämndlystna. Om människor visade respekt, till exempel undvek att störa deras boplatser, kunde vättarna skydda gården eller djuren. Men om man skräpade ned eller förstörde deras hem t ex genom att hälla ut smutsvatten som sipprade in i deras hem, blev de förolämpade och kunde de orsaka olyckor, och sjukdom o bränna ner gården, se till att barnen dog eller djuren vantrivdes.

Vättar kunde blidas genom att lägga ut mat under gårdens vårdträd. Ibland blandades vättar ibland ihop med tomtar och vittra, men vättar brydde sig dock inte som tomten om människors liv.

Vättar kallas även jordbyggare, småruskan, de underjordiska eller di sma undar jordi. Deras boningar ligger i närheten av en gård, under ett stort träd eller under ladugården. Det händer att de även kan bo under själva gårdshuset, och då gärna under eldstaden. Då kan vättarna på natten komma upp och dansa på härden.

För att vara oknytt är de ovanligt tålmodiga och tar ofta kontakt med bondfolket och påtalar problemet. Ett vanligt problem är att de vill att människor ska flytta på stallet. Om de bor under stallet kan hästspillning rinna rakt ner på deras matbord

Vättar tar ofta skepnaden med drag av något djur, såsom möss, råttor, paddor eller igelkottar För att slippa uppmärksamhet. Hittar du en ovanligt stor padda på gården är det bäst at du behandlar den med respekt, det kan mycket väl vara en förklädd vätte som inte vill bli störd. Vättarna brukar ha korta och för oss lustiga namn såsom Toss, Poss eller Knoss.

Gårdstomten är det mest kända väsendet i nordisk folktro, med många lokala namn såsom Nisse, Blisse, Gårdsrå,Tomtvätte, Tomtegubbe, Hustomten, ordet från ”tomt”-själva gården. Han beskrevs som en liten gammal man med långt skägg, grå eller jordfärgade kläder och ofta en röd luva, större än en vätte.

Gårdstomten bodde på bondgårdar och fungerade som gårdens rådare och skyddsande. Han bor bland gårdens djur eller i uthus. Man trodde att gårdstomten hjälpte till med sysslor på gården, särskilt på nätterna. Han kunde mata djuren, vaka över ladugården och skydda gården från olyckor och oknytt. Men han var också lätt att göra arg. Om människorna var lata, behandlade djuren illa eller glömde att visa honom respekt kunde tomten hämnas genom att ställa till problem, skrämma djuren eller orsaka olyckor. En gammal tradition var att ställa ut en skål gröt med smör åt tomten, särskilt vid jul. Om smöret saknades eller om gröten glömdes bort kunde tomten bli mycket vred. Han liknar andra nordiska väsen som Vätte, men gårdstomten var mer direkt kopplad till människors vardagsliv och jordbruk.

Brunnsgubben är ett vattenväsen och rådare som levde i brunnar och källor, och påminner lite om gårdstomten. Han beskrevs oftast som en liten gammal man med grått skägg, mörka kläder och ett fuktigt eller mossigt utseende. I vissa berättelser hade han lysande ögon eller gröngrå hud som påminde om stillastående vatten.

Brunnsgubben ansågs vaka över vattnet i brunnen. Om människor behandlade brunnen väl — höll den ren och visade respekt — kunde han ge friskt och klart vatten.

Om någon smutsade ned brunnen, svor vid den eller missbrukade vattnet kunde Brunnsgubben bli vred. Då sades brunnen kunna sina, ge dåligt vatten eller orsaka sjukdom. I vissa delar av Skandinavien offrade man små mynt, bröd eller några droppar mjölk till brunnsväsen för att hålla sig på god fot med dem. Brunnsgubben liknar andra nordiska vattenväsen som Näcken och Sjörået, men han var oftast mindre farlig och mer knuten till gårdens vardag och hushållets vattenförsörjning.

Bergsrået är bergens och klippornas härskare rådare och besläktat med andra bergväsen som gruvrå och bergstroll. Bergsrået beskrivs ofta som en mycket vacker kvinna med långt hår och praktfulla kläder som visa sig för vandrare, jägare eller gruvarbetare i bergstrakter. Liksom många andra råväsen hade hon dock ofta något övernaturligt drag som avslöjade hennes sanna natur: ihålig rygg, svans, fötter som liknade djurhovar, eller en kropp som delvis bestod av sten. Bergsrået sades bo inne i bergen, där det fanns stora salar fyllda med rikedomar, guld och silver. Människor kunde ibland lockas in i berget genom musik, sång eller synen av en vacker kvinna. Tiden kunde då gå annorlunda där inne – en Hon var varken god eller ont: Hon kunde hjälpa människor som visade respekt för berget. Visa malmfyndigheter och skydda gruvarbetare. Hon kunde straffa den som var girig, högljudd eller vanhelgade berget. Hon kunde även förföra människor och locka dem bort från sina hem.

Man kunna skydda sig genom: att bära järn, göra korstecken be en bön eller undvika att svara om någon okänd röst ropade från berget.

Gruvrået (Gruvfrun) ansågs vara gruvans skyddsande som vakade över gruvor, malmfyndigheter och bergets rikedomar.Gruvrået förekom särskilt i områden med bergsbruk i Sverige, och var vördad och fuktad av gruvarbetare. Gruvrået framställdes ofta som en vacker kvinna i grå klänning och ibland en gammal gruvdräng eller bergsman. Till skillnad från sina karltokiga släktingar var hon ointresserat förföra män, utan föredrog ensamhet och tystnad i bergets mörker. När hon hade svart klänning var det ett dödsbud och man avbröt arbetet och tog sig snabbt ur gruvan. Gruvrået kunde röra sig obemärkt i gruvgångarna och kunde höras som knackningar, steg eller röster djupt inne i berget. Om en gruvarbetare behandlade gruvan med respekt kunde gruvrået hjälpa honom att finna rik malm och varna för ras och andra olyckor. Men den som skröt, stal från sina kamrater eller uppträdde vårdslöst med att skrika. Vissla, svära eller kasta sten riskerade att gå vilse i gruvgångarna eller drabbas av olyckor. I många berättelser flyter gruvrået och bergsrået samman, men Bergsrået härskade över hela berget, gruvrået knuten till en viss gruva.

Skeppsrå ansågs precis som andra rådare vara ett rådande väsen som hade makt över en viss plats, i detta fall fartyg. Skeppsrået beskrevs ofta som en vacker kvinna som visade sig ombord på fartyg. Hon kunde vara klädd i gamla sjökläder eller en lång ljus klänning som fladdrade i vinden. I vissa sägner hade hon ett övernaturligt drag som avslöjade hennes sanna natur; Onaturligt blek hud, Sjögräs i håret, Fötter eller ben som liknade fiskstjärt eller sjöfågelben, Ett spöklikt sken omkring sig.

Skeppsrået kunde vara både välvilligt och farligt: Om besättningen visade respekt kunde hon skydda skeppet från stormar och olyckor. Om sjömännen uppträdde hänsynslöst kunde hon orsaka hårt väder, grundstötningar eller andra missöden. Hon kunde visa sig före en viktig händelse till havs, som ett varsel om lycka eller fara.

För att hålla sig väl med Skeppsrået kunde sjömän: Tala respektfullt om havet och fartyget. Undvika att vissla i stormväder, vilket ibland ansågs reta havsväsen. Lämna små offergåvor eller hälla en skvätt öl i havet före avfärd. Skeppsrået personifierade de krafter som omgav sjömän till havs. Hon var en slags kvinnlig skyddsande för skeppet.

Kvarngubben är en rådare som tänktes bo vid kvarnar, särskilt vattenkvarnar, som förr uppfattades som mystiska och farliga platser där forsande vatten drev stora maskiner. Han sades han vaka över kvarnen och se till att den fungerade som den skulle. Han framställdes ofta som en liten eller medelstor gråklädd gubbe med långt skägg. Ofta likar han en gårdstomte eller kvarntomte. Han kunde vara hjälpsam om han behandlades väl, men farlig om han blev förolämpad. Eftersom många människor omkom i forsar och kvarndammar berättades det ibland att kvarngubben kunde dra ner människor eller djur i vattnet om de var oförsiktiga, I vissa bygder berättades att mjölnaren kunde lämna små gåvor, som mat eller en skvätt öl, för att hålla sig väl med kvarngubben. Om han blev nöjd kunde han skydda kvarnen från olyckor. Kvarngubben fungerade som en varning till barn och vuxna att inte leka nära det farliga vattnet och kvarnhjulet. I folktraditionen varierar berättelserna mycket mellan olika platser, så han har ingen fast gestalt utan förekommer i många lokala varianter.

I nordisk folktro och mytologi är troll övernaturliga väsen som ofta lever långt från människors byar. De beskrivs på många olika sätt beroende på plats och berättelse, allt från jättelika och skrämmande bergstroll till små listiga skogstroll. Många troll är mycket starka men inte särskilt kloka. Om något mystiskt hände, som konstiga ljud på natten eller saker som försvann, tänkte man att det kanske var trollens verk. Troll kopplas ofta till gammal och farlig natur platser människor förr undvek. De kan vara människofientliga, stjäla boskap eller lura vandrare, men beskrivs även som ensamma och sorgsna väsen. I äldre nordiska sagor blandas troll ibland ihop med jättar, särskilt de väsen som kallas jotnar i den fornnordiska mytologin. Med tiden blev trollen mer ett folkloristiskt väsen i sägner och folksagor, och i dag vanliga i fantasysagor. Toll i konst har starkt präglat vår bild av nordiska troll såsom av konstnärer som John Bauer och hans kända troll.

Troll är hemlighetsfulla väsen vars liv påminner mycket om oss människor. De gifter sig, får barn och dör, även om de blir mycket gamla. De har boskap, brygger öl, bakar bröd och bryter malm precis som människor. Den stora skillnaden är att trollen inte är en del av den kristna gemenskapen. Om du träffar på dem och uppför dig artigt blir du bemött därefter. Ofta lever trollen och bönderna i god grannsämja, och man till och med lånar redskap av varandra. Men på vissa platser kan det vara ansträngt mellan människor och troll. Sonliga troll är där tjuvaktiga och stjäl det de kommer åt. Somliga anser att trollen är ett utdöende släkte och att de därför behöver nytt blod. De rövar därför med jämna mellanrum bort människobarn och uppfostrar dem som sina egna. Kvar i vaggan lämnar de en bortbyting, ofta trollens egna barn, ibland ett barn i trä. För att skydda sina nyfödda barn från trollen är det viktigt att barnet döps så tidigt som möjligt och att lägga stål i vaggan.

De troll vi föreställer oss idag har inte alltid mycket gemensamt med folktrons versioner. I den folkliga traditionen ser skogstrollen ut som människor i allmänhet, och kan vara svåra att skilja från vanligt folk. Även om vissa troll kan vara fula med långa näsor, spetsiga öron så kan framförallt trollflickor vara underskönt vackra, och mycket vackrare än mänskliga kvinnor. Oftast är det en lite detalj som röjer trollen, som att huden tycks skifta i grönt, att pupillen tar en märklig form eller att en svans eller ett par bockben skymtar under kjolen. Om du upptäcker en trollfröken som omedvetet visat svansen under kjolen gäller det att hålla tungan rätt i mun. Om du är ofin och säger rätt ut att hon är ett troll kommer hon att göra sitt yttersta för att ge igen. Bättre att göra henne uppmärksam på att svansen syns, som at säga ”Fröken håller visst på att tappa underkjolen”. Hon blir då tacksam och kommer att gengälda med att bistå dig i framtiden. I likhet med många andra väsen kunde de göra sig osynliga och ibland tog de skepnad av en trädstam eller sten.

Troll kan bo på många olika platser i nordisk mytologi, och lever i det fördolda. Skogstroll bor i skogen och är skygga och lever bland träd, mossa och myrmarker. De vakar sina revir och kan vara både nyfikna och farliga. Bergstroll bor och lever i grottor och djupa hålor inne i bergens hjärta. De är starka och tåliga, och ogillar dagsljus. Brotroll lever under stenbroar där vägar möter vatten. De kräver ofta tull för att släppa förbi någon. Jättetroll är enorma varelser som bor i ödemarken, på fjäll och avlägsna trakter. De är uråldriga och mäktiga och kan forma landskapet med sina steg. De är släkt med Asatrons jättar. Småtroll bor i gångar och hålor under jorden. De är små och listiga, och hjälper eller stjälper människor i hemlighet.

I nordisk folktro är trollstenar stora flyttblock eller märkliga stenformationer som man trodde hade kastats av troll. De förknippades ofta med berättelser om trollens styrka och deras kamp mot människor eller kyrkor. En vanlig sägen berättar att troll eller jättar blev arga när kyrkklockor började ringa efter kristendomens införande. Då kastade de enorma stenar mot kyrkorna för att förstöra dem. Många ensamma jättelika block i landskapet fick därför namn som: Trollstenen, Jättekast, Trollkast eller Jättegryta. I verkligheten är sådana stenar flyttblock som transporterades av inlandsisen under istiden, men förr förklarades de genom mytiska berättelser.

Trollstenar ansågs ibland också vara magiska platser: vissa kunde ge skydd, andra sades vara hemsökta, och på vissa platser trodde man att troll fortfarande bodde inne i berget eller under stenen. I folktro finns många lokala sägner om särskilda trollstenar där människor hört märkliga ljud, sett irrbloss eller undvikit platsen efter mörkrets inbrott.

I nordisk folktro finns en gammal föreställning att troll kan förvandlas till sten, särskilt när de träffas av solens ljus. Därför kopplades många ovanliga klippor, stenpelare och stora flyttblock till sovande eller förstenade troll. I sägner berättas ofta att troll vandrade ute om natten, men inte hann tillbaka till sina berg före gryningen, och därför blev till sten när solen steg upp. Många berg och stenformationer i Skandinavien har därför fått namn efter troll: Trollkyrka, Trollberget, Trollstenen, Trollkona eller Trollgubben. Vissa formationer sades vara troll som fortfarande “sover” i landskapet. Man kunde se ansikten, ryggar eller hela kroppar i klipporna och föreställa sig att trollen låg förstenade sedan urminnes tider. Idén speglar också hur människor förr försökte förklara märkliga naturformationer genom mytologiska väsen. De stora stenarna och bergen blev som spår av en äldre värld där troll levde sida vid sida med människor.

I sagor säger man att vissa mossklädda stenar i skogen egentligen är sovande troll! Trollen har sovit så länge att de blivit helt stilla, och då växer det mossa och lavar på dem – precis som på vanliga stenar. Men om man tittar noga, kanske man tycker att stenen liknar ett troll med näsa, rygg eller händer. Ingen vet om de någonsin vaknar igen, men det är spännande att tänka att skogen kan vara full av troll som vilar och gömmer sig som stenar!

Bergstrollen ansågs bo i bergssalar, där de samlade enorma rikedomar. I äldre tider kunde människor, framför allt kvinnor, råka ut för ”bergtagning”, då de rövades bort av trollen och hölls fångna i bergshålorna. Många som blivit bergtagna kunde senare berätta hur trollens boningar skimrade av guld och juveler från golv till tak — därav uttrycket ”rik som ett troll”. För att göra sig fri kunde den tillfångatagna läsa böner eller på annat sätt omnämna kristendomen eftersom hon då genast blev utslängd. När någon försvunnit kunde oroliga anhöriga be prästen att ringa extra hårt i kyrkklockorna; trollens öron skulle då börja värka, så att de lät den bergtagna gå fri. Ibland hände det emellertid att den som lyckades fly kom tillbaka med en förändrad personlighet och aldrig blev sig riktigt lik igen.

Trädväsen är övernaturliga väsen som lever i eller är bundna till träd och skogar. De sågs som naturandar som skyddade skogen och kunde hjälpa eller straffa människor beroende på hur naturen behandlades. I nordisk tradition trodde man ofta att gamla och stora träd hade en själ eller ande, nästan som att trädet levde och kunde känna.Särskilt heliga träd och offerlundar ansågs vara fyllda av kraft, liksom gårdarnas Gårdsträd. Att skada sådana träd kunde bringa olycka. Trädväsen kunde vara osynliga, eller se ut som människor gjorda av bark, löv och grenar.

Små naturväsen som vättarna sades bo under rötter, kullar eller i gamla träd. De vaktade trädet och platsen runt omkring. Om man var snäll mot naturen var de glada. Men om man skadade trädet, kunde trädväsendet bli argt eller ledsamt. Så trädväsen är som skogens hemliga väktare, som ser till att träden mår bra!

Häxan i nordisk folktro är inget oknytt utan en kvinna som ansågs behärska magi, trolldom, stå nära naturen och övernaturliga krafter. Hon kunde vara både fruktad och respekterad, ibland hjälpte hon människor med läkekonst och spådom, ibland sades hon orsaka sjukdom, olycka eller förbannelser. I den äldre nordiska traditionen fanns magikunniga kvinnor som kallades völvor eller sejdkvinnor. De utövade sejd, en form av magi och spådom som nämns i de fornnordiska sagorna. Den mest kända gudinnan kopplad till sejd är Freja, som enligt myterna lärde asarna denna magiska konst. Senare under medeltiden, förändrades bilden av häxan. Hon började ofta beskrivas som en ensam, mörk, vis och mystrisk kvinna som levde nära skogen eller bergen, med kunskap om örter, läkedom och förbannelser. I berättelser kunde häxor: flyga genom natten, tala med andar och djur, brygga magiska drycker, förvandla sig till djur, eller kasta onda ögon och förbannelser. Under häxprocesserna på 1600-talet blev många kvinnor anklagade för häxeri när man blandade kristna tron,djävulen och svartkonst.

Mjölkharen, även kallad trollhare eller Bjära, är ett välkänt väsen i nordisk folktro, framför allt Småland, Dalarna och Norrland. Mjölkharen var ett magiskt djur som en häxa eller trollkunnig person skapade genom trolldom för att stjäla mjölk, grädde och smör från grannarnas kor. Den kunde se ut som en hare, en katt, ett nystan garn som rullar fram över marken, ett märkligt djur sammansatt av kvistar, trasor eller halm.

På natten sprang mjölkharen mellan gårdarna för att suga mjölk direkt från korna och stjäla grädde från mjölkkärl. När den kom hem kräktes den upp den stulna mjölken i ägarens spannar eller kärl. Därför kunde en fattig gård plötsligt få ovanligt mycket mjölk och smör. Folk trodde att man kunde skydda sina kor genom Kors och kristna symboler över ladugårdsdörren, Stål eller järn i ladugården, Böner och välsignelser, eller ropa efter flyende haren så den tappade sin stulna last, eller skjutas med silverkula. Bjäran lämnade efter sig trollsmör, klibbiga gula kuddar, som dock är en slemsvamp som kan förflytta sig.

Oknytt är s.k. ”hamnskiftare” där hamn betyder yttre skepnad eller alternativ gestalt. Oknytt kunde anta olika former, ofta byta gestalt och ta skepnad ibland människolik, ibland djurlik eller anta andra naturformer som en sten eller murken stubbe, eller bli osynliga. Vanligast är dock att de uppträder i människolik form och ser ut som folk gör mest. För det mesta syns oknyttet inte alls, därför kallades de De osynliga. Även vissa människor ansågs kunna skifta hamn ofta på grund av en förbannelse, till att bli en varg eller björn och bli varulvar, och manbjörnar. Vissa trollkunniga kunde avsiktligt byta hamn på detta sätt.

Förutom naturväsen i form av oknytt, så fanns i folktro även andra övernaturliga väsen, såsom dödväsen i form av osaliga själar, vålnader, andar, spöken oh gastar vålnader efter avlidna människor som genomgått en tragisk död, eller ett ouppklarat ärende eller som ett straff. Dessa kan vara gengångare, gastar, mylingar, nattramnar och lyktgubbar. De kan inte få ro i sina gravar utan är dömda att vara kvar på jorden. Lika skrämmande är odjuren som är övernaturliga djur och bestar, såsom drakar, lindormar, sjöodjur, Kraken, Gloson och Kyrkogrim. Dessa beskrivs inte mer här.

Maran är ett skrämmande väsen som sades komma om natten och orsaka mardrömmar. Hon beskrevs ofta som en mörk kvinnlig gestalt eller ande som satte sig på sovande människors bröst så att de fick svårt att andas, kände stark ångest och vaknade skräckslagna. Därifrån kommer ordet ”mardröm”.

I äldre folktro trodde man att maran kunde ta sig in genom små springor och ibland förvandla sig till dimma, djur eller skugga. Hon kunde också hemsöka hästar, som då hittades svettiga och utmattade på morgonen efter att maran ”ridit” dem under natten. Marorna är från början vanliga människor, som drabbats av en förbannelse. Denna förbannelse gör att de varje natt förvandlas och tar marans gestalt. Man kan skydda sig mot maran genom att uppehålla henne med räkneuppgifter. Exempelvis kan man strö linfrö runt sängen eller lägga en psalmbok full av kohår på fönsterkarmen. Maran kan då inte låta bli att räkna alla frön eller hår, så att natten går utan att hon hinner skada någon.

Varulven är ett skrämmande väsen i mytologin, en människa som kan förvandlas till en varg, antingen genom förbannelse, magi eller genom att bära ett förtrollat vargskinn.Varulven förknippades med vildhet, blodtörst och människans mörka djuriska sida. I de fornnordiska sagorna finns berättelser om krigare som iklädde sig varg- eller björnskinn och gick in i ett rasande stridstillstånd. Dessa kallades ibland ulvhednar och ansågs ha vargens styrka och vildhet. I senare nordisk folktro blev varulven mer ett olycksbådande monster. Man trodde att en människa kunde bli varulv genom: förbannelser, trolldom, att dricka särskilda drycker, eller genom att födas under övernaturliga omständigheter. Varulven sades ofta vandra om natten, särskilt vid fullmåne, och angripa både människor och boskap. I vissa sägner kunde den återfå mänsklig gestalt om någon kallade den vid dess riktiga namn eller om förbannelsen bröts.

I nordisk mytologi och folktro finns ingen enskild grupp som kallas "dödväsen", men det finns många övernaturliga väsen som är knutna till döden, gravar, de dödas värld och förebud om död. Kända dödsväsen från fornnordisk mytologi är Hel, härskarinnan över dödssriket Helheim, Valkyrior som valde vilka krigare som skulle falla i strid och föras till Valhall. Inom folktro finns Draugar som är döda som lämnar sina gravar, Myrling en ande efter ett barn som dött innan det döptes, Likgubbe som visade sig för den som skulle dö. Gengångare är de traditionella spöken och vålnader. Andra dödsväsen är Gast, Kyrkogrim och Lyktgubbe. Dödsväsen är ofta knutna till gravar, kyrkogårdar och dödsriken. De kan vara både hjälpsamma och farliga, och ofta fungerar de som varsel om död eller olycka. De speglar föreställningen att de döda kunde påverka de levande. Dessa berättelser visar hur starkt döden och kontakten mellan de levande och de döda präglade den nordiska folktron och mytologin.

I nordisk folktro är gasten ett fruktat gengångarväsen – en rastlös ande som inte har fått ro efter döden. Gasten räknas ofta till de många oknytt kunde hemsöka människor, gårdar och vägar nattetid. Gasten beskrevs lite olika, som blek, genomskinlig människa i trasiga kläder, som mörk skugglikt väsen med lysande ögon, som ett skelett eller förruttnad person. Gasten uppstår när en människa dött våldsamt eller orättvist, inte fått en kristen begravning, har ett oavklarat ärende eller brott eller synd som inte blivit sonad Gasten sades ofta hålla till: På kyrkogårdar, vid avrättningsplatser, längs ensliga skogsvägar, vid broar och vägkorsningar, och på gårdar där något hemskt hade inträffat. Gastar kunde skrämma människor och djur, och visa sig som en varning om kommande olyckor. Den kan framkalla kyla, dimma och märkliga ljud, och Följer ibland efter nattvandrare. I vissa berättelser tala och be den om hjälp för att få ro. Man kunde skydda sig mot gaster genom att bära kors eller be böner, undvika hemsökta platser, att hjälpa gasten med det som höll den kvar i världen, eller att be präst välsigna platsen där den visar sig.

Kyrkogrim var en övernaturlig väktare som skyddade kyrkan och kyrkogården. Den beskrevs som en stor svart hund med lysande ögon, eller som ett svart lamm, en häst eller en skuggfigur. En mörk gestalt som rörde sig ljudlöst omkring kyrkan och kyrkogården. Enligt en gammal folktro begravdes ibland ett djur, ofta ett svart lamm, under kyrkans grundsten när kyrkan byggdes. Djurets ande blev då kyrkogrimmen och fick uppgiften att vaka över kyrkan för all framtid.

Kyrkogrimen skulle skyddade kyrkan mot onda makter, och vakta kyrkogården och de dödas vila. Den visa sig för människor som var ute sent på kyrkogården. Ibland visa sig före en begravning eller annan viktig händelse. Till skillnad från många andra oknytt var kyrkogrimmen oftast inte ond. Han var främst en trogen väktare av kyrkan och de dödas frid. Ibland kunde människor höra märkliga ljud från kyrktornet eller se en svart hund stryka omkring gravarna i månljuset. Den som såg den var inte i fara, men upplevde sig nära det övernaturliga.

Lyktgubben är ett övernaturligt väsen som visar sig som ett vandrande ljus eller en liten gubblik figur med lykta ute i mörkret, ofta vid myrar, skogar och ödsliga vägar.

Han kopplas nära till irrbloss och sades ibland vara anden efter en död person eller ett oknytt som försökte lura människor vilse. I berättelserna kunde lyktgubben plötsligt dyka upp långt borta i mörkret och locka vandrare bort från stigen, djupare in i skogen eller ut på farliga kärrmarker. Men är man snäll mot lyktgubben kan han också hjälpa bortsprungna barn. Får du hjälp måste du vara hövligt mot honom och alltid ge honom en slant för besväret. On du inte följer detta råd, blir han arg och delar ut en rejäl örfil, eller förvrider synen på dig så att du aldrig hittar hem. Vänder du då ett klädesplagg på avigan bryts däremot förtrollningen omedelbart. Ibland sägs han vara en osalig själ efter en avliden som lurade till sig en annans mark genom att flytta de råmärken som markerar gränsen mellan ägor. Som straff får han ingen ro i graven utan är dömd att i evigheters tid gå längs den ”orätta” markgränsen.

Ett irrbloss är ett mystiskt ljussken som enligt nordisk folktro syns över myrar, kärr och gravplatser under mörka kvällar och nätter. Ljuset beskrevs ofta som ett fladdrande blått eller gulaktigt sken som verkade sväva ovanför marken och ibland locka människor vilse ute i naturen. I folktron trodde man ibland att irrbloss var andar, gömda skatter eller övernaturliga väsen som försökte lura människor. I Sverige kopplades de ofta till oknytt och rastlösa själar. Naturvetenskapligt förklaras irrbloss vanligen med gaser från ruttnande växter i våtmarker, till exempel metan och fosfin, som under vissa förhållanden kan självantända eller skapa ljusfenomen.

Myrling är ett av de mest fruktade väsendena i nordisk folktro. En myrling är anden efter ett nyfött eller ofött barn som dödats och gömts undan utan att ha fått en kristen begravning. Väsendet förekommer främst i svenska, norska och finländska sägner. Enligt folktron uppstod en myrling när: ett barn dödades vid födseln eller kort därefter, barnet gömdes i skogen, på en myr eller under jord, barnet aldrig fick ett namn eller en riktig begravning. Ordet myrling tros komma från att barnet ofta sades vara nedgrävt på en myr.

Myrlingen kunde visa sig på olika sätt: som ett litet barn i trasiga kläder, som ett blekt och genomskinligt barn, som en mörk skugga i dimman, eller ibland endast som en röst eller ett gråtande ljud. I många berättelser såg den först ut som ett spädbarn men växte snabbt till ett större barn när den närmade sig en människa.

Myrlingen sökte ofta hjälp från levande människor. Den kunde: be att bli buren till kyrkogården, be om att få sitt namn uttalat, eller kräva en kristen begravning och

följa efter människor om dess önskan inte uppfylldes. I sägnerna kunde den hoppa upp på ryggen på en ensam vandrare och bli tyngre och tyngre ju längre man bar den. Myrlingen fick vanligtvis ro när: den fick en riktig begravning, någon tog dess kvarlevor till vigd jord, den fick ett namn, eller en prästen läste böner över den.

När detta skedde försvann väsendet och kunde inte längre hemsöka människor. Folklivsforskare menar att berättelserna om myrlingar speglar äldre tiders sorg, skuld och rädsla kring barnadödlighet och hemliga födslar. Myrlingen blev därför en symbol för ett barn som inte fått den omsorg och vila som ansågs nödvändig. I nordisk folktro räknas myrlingen till de mest tragiska väsendena – inte ond av naturen, utan en rastlös själ som söker frid.

En bortbytling är ett väsen ur nordisk folktro. Man trodde att troll, vittror, älvor eller andra övernaturliga väsen ibland kunde stjäla ett människobarn och lägga sitt eget barn i vaggan i stället. Det barn som lämnades kvar kallades en bortbytling. I folktron sades en bortbytling ofta: vara ovanligt skrikig och svår att trösta, äta mycket men ändå inte växa som andra barn, se gammal eller underlig ut trots att den var liten, eller utvecklas annorlunda än andra barn. Ibland lade trollen en träfigur i form av ett barn när de rövade bort människobarnet. Man trodde att de övernaturliga väsendena tog människobarn för att: deras eget barn skulle få växa upp hos människor, få hjälp med att uppfostra sitt barn, eller för att de avundades människors friska och vackra barn. För att skydda spädbarn använde man enligt folktron olika metoder, till exempel: att inte lämna ett odöpt barn ensamt, att lägga ett föremål av järn, som en sax eller kniv, i vaggan, eller att göra korstecknet över barnet eller läsa böner.

I äldre berättelser förekommer också råd om hur man skulle få tillbaka sitt riktiga barn genom att avslöja bortbytlingen. Bortbytlingen är ett av de mest kända motiven i svensk och nordisk folktro och återfinns i många sägner från Sverige, Norge, Danmark, Island och Finland. Berättelserna tros ha varit ett sätt för människor förr att försöka förklara varför vissa barn utvecklades annorlunda eller hade sjukdomar eller defekter som man då inte förstod.

Jag har i Rosfors ekopasrk gjort en 1,2 km lång Vättestig för de mindre barnen, där vättar med hjälp av QR-koder berättar om naturfenomen och naturväsen såsom skogsrået och näcken. Du hittar information om Vättestigen på hemsidan för Solanderleden >>